Ny häst, och lite kärlek
Nu i början av januari flyttar en ny häst in hos oss! Det är min mamma som äntligen fått förverkliga sin dröm om en alldeles egen häst :-) Och inte vilken häst som helst heller, utan en som verkligen passar henne som handen i handsken! Fahime Latifah heter hon men kallas för Latti, hon är ett arabiskt fullblod och bara fem år gammal.
Jag har alltid trott att araber inte är så lämpade för "vanlig" ridning utan mer sett dem som utställningshästar som möjligtvis kan användas till dressyr eller distansritt. Men så fel jag hade! Latti är en perfekt liten allroundhäst som har ett trevligt steg och fin hoppteknik, hon är vaken och livlig men inte alls stissig. Och väldigt kelen, hon hade nog gärna suttit i knäet på en om hon kunnat! Vacker är hon förstås också, brun med lååång tjock svart man och svans. Bilder kommer givetvis när lilla damen har anlänt! :-) För mamma var det kärlek vid första ögonkastet.
Jag tror personligen att den där personkemin är bland det viktigaste när man ska köpa häst. Utan det där glädjepirret i magen tror jag det är mycket jobbigare att orka, för det är förbannat slitigt att ha häst. Det händer ganska ofta att jag verkligen inte känner för att åka till stallet, men jag måste ju ge hästarna mat så det är bara att släpa sig dit i alla fall. Men när jag väl är där, ser min häst, känner hennes doft och den mjuka pälsen mot handflatan, då går den där motiga känslan bara över och jag kommer på mig själv med att le fånigt och jollra "fiiina lilla hästen min". Och känner mig plötsligt lugn och glad. Trots att jag står i en bäckmörk hage med lera upp till fotknölarna och kallt novemberregn strilande i ansiktet.
Jag har alltid trott att araber inte är så lämpade för "vanlig" ridning utan mer sett dem som utställningshästar som möjligtvis kan användas till dressyr eller distansritt. Men så fel jag hade! Latti är en perfekt liten allroundhäst som har ett trevligt steg och fin hoppteknik, hon är vaken och livlig men inte alls stissig. Och väldigt kelen, hon hade nog gärna suttit i knäet på en om hon kunnat! Vacker är hon förstås också, brun med lååång tjock svart man och svans. Bilder kommer givetvis när lilla damen har anlänt! :-) För mamma var det kärlek vid första ögonkastet.
Jag tror personligen att den där personkemin är bland det viktigaste när man ska köpa häst. Utan det där glädjepirret i magen tror jag det är mycket jobbigare att orka, för det är förbannat slitigt att ha häst. Det händer ganska ofta att jag verkligen inte känner för att åka till stallet, men jag måste ju ge hästarna mat så det är bara att släpa sig dit i alla fall. Men när jag väl är där, ser min häst, känner hennes doft och den mjuka pälsen mot handflatan, då går den där motiga känslan bara över och jag kommer på mig själv med att le fånigt och jollra "fiiina lilla hästen min". Och känner mig plötsligt lugn och glad. Trots att jag står i en bäckmörk hage med lera upp till fotknölarna och kallt novemberregn strilande i ansiktet.
